”Jag var Flickan bakom pianot som från 6-års ålder tvingades bära på hemligheter som inte fick avslöjas. Av rädsla och känslor av skuld och skam föddes en stark lojalitet med mina förövare. Tystnadskulturens hårda grepp var något som höll mig fången ända in i vuxen ålder.
Som litet barn var platsen bakom pianot i ”finrummet” den enda trygga platsen för mig. Det fanns ingen vuxen i min närhet som kunde skydda mig. En stark känsla av mindervärde och ensamhet växte alltmer ju äldre jag blev.”
För den tonåriga Ylva var fotbollen en räddning till viss del och något som hon också blev väldigt bra på. Vid 19-års ålder utvecklar hon ätstörningar och överdriven träning. Dessa fungerade som en slags tillvaro med ”känsla av att ha kontroll”. Det dövade ångesten för stunden men gav i slutändan mer ångest och hälsoproblem i vuxen ålder. När drogmissbruket kom in i hennes liv så höll det på att ta hennes liv flera gånger.
Ylva föreläser om sin erfarenhet av psykisk ohälsa som har sin grund i obearbetade barndomstrauman efter sexuella övergrepp. Hon vill prata om hur det satt spår i hennes liv. Att börja våga prata om det” fula” istället för att tiga och gömma. Om så kallad ”inkapslad vrede” som hon riktat mot sig själv men även haft svårt att reglera sina känslor utåt. Sorg och smärta som istället kommit ut som vredesutbrott och sedan skammen efteråt.
Tilliten har hon fortfarande svårt med men det blir bättre med tiden. Att få den rätta hjälpen har inte varit lätt. Ibland har hon haft känslan av att vara ”pestsmittad” när hon sökt hjälp i primärvården. Ylva vill betona vikten av att inte döma människor på utsidan utan se helheten och vikten av att ha någon som tror på en. Hon vill ge hopp till andra offer och för henne har den bästa ”hämnden” varit att våga göra det hon drömmer om.
Ylva föreläser gärna på HVB hem, ungdomsfängelser, skolor, inom sjukvården, polisen, inom psykiatrin, i olika kyrkosamfund, på kvinnojourer, försäkringskassan, socialtjänsten och i rättsväsendet.
