Erika Wilhelmsson föreläser om att växa upp med ångest och depressioner sedan 14 års ålder och svårigheten att vara sitt eget verktyg för att bromsa. Att bli diagnostiserad med ADHD vid 33 års ålder och allt vad det innebär samt kunna förstå sig själv och sitt agerande i olika situationer.
Förutom sin egen ohälsa så föreläser Erika även om en mamma som väljer att avsluta sitt liv på grund av dolt spelmissbruk och en pappa med psykisk ohälsa hela hennes liv samt hur det har påverkat hennes liv. Som 14 åring åkte hon in och ut till akuten då hon trodde att hon höll på att dö av en hjärtinfarkt. Först som 16-åring fick hon reda på av skolläkaren att det var panikångest hon hade och behövde hjälp att hantera detta.
Träffarna en gång i veckan med kuratorn på skolan fick henne att hålla ihop. Under denna tid var hon sambo, jobbade som servitris och läste extra kurser. Det var början på ett destruktivt sätt att hantera ångesten på; stannade aldrig upp, höll sig sysselsatt och presterade för att bli omtyckt.
I samband med studenten tog hennes mamma livet av sig och hela livet vändes upp och ner. Insikten om hur mycket det påverkar många andras liv när en annan lämnar var smärtsam och hon tog ansvar över den.
Känslan av att bli lämnad vid 19 års ålder på grund av mammans suicid och hemligheten som sakta kröp fram. Att behöva bli vuxen och ta ansvaret för allt kring familjen som fanns kvar. Hon gjorde det hon var bäst på; inte stanna upp, hålla sig sysselsatt och inte känna efter.
Till sist gick det inte att upprätthålla den strategin utan kroppen sa stopp och Erika gick in i väggen som 21-åring. Långtidssjukskriven i ett år och sedan upprepa samma procedur två gånger till vid 26 år och 30 år.
Mötas av psykiatri, arbetsgivare och försäkringskassa att mammas suicid är orsaken till hennes mående och återkommande depression. Känslan av maktlöshet över något som hon inte kan styra eller göra ogjort och bli sedd som ett offer av omständigheterna. Att förlika sig med att det är nog så här livet kommer se ut, att alltid vara nedstämd och inte känna lycka.
Att den centrala punkten i livet att få andra att må bra, se andra bli lyckliga och glada har varit hennes sätt att kompensera för sina egna icke-känslor.
Tillfrisknande har skett successivt
Att få sin diagnos var en väldigt stor vändpunkt i hennes liv. Att känna sig förstådd för första gången, få frågor som aldrig ställts tidigare och få veta att det finns något som påverkat hennes vardag. Varför hon inte kan känna att diagnosen var den stora vändpunkten i sitt liv var att det var så pass nytt och hon håller fortfarande på att hitta sig själv.
Hon har med sig sina tidigare erfarenheter som har fått henne dit hon är idag. Det har skett successivt och i perioder i hennes liv där alla erfarenheter är en pusselbit. Genom sina tre långtidssjukskrivningar har hon tillåtit sig att reflektera över livet, hur hon vill att det ska vara och vad som är viktigt i livet. Att få sin pappa tillbaka efter många års svår psykisk ohälsa och finna varandra genom den gemensamma ohälsan där man kan stötta varandra utifrån sina förståelser.
Idag är hon är utbildad socionom. Hon har arbetat både inom socialtjänsten med familjehemsvård och ekonomiskt bistånd med fokus på psykisk ohälsa och missbruk. Sist men inte minst den egna erfarenheten. Alla tre delar har varit väldigt viktiga för henne att utvecklas, förändras och få en djupare förståelse för andra och henne själv. Hur mycket hon än läst och arbetat så har det alltid varit hennes egen erfarenhet som skapat tilliten hos de hon mött och kunnat komma in där kanske ingen annan varit.
För tillfället arbetar hon som verksamhetsledare för NSPH Skåne (Nationell samverkan för psykisk hälsa) och projektledare för Hjärnkoll Skåne. Hon får där användning av sin utbildning tillsammans med den egna erfarenheten i verksamhet där den ses som resurs och inte ett hinder.
Genom Erikas föreläsningar får ni höra om hennes mörkaste stunder och tankar samt tacksamheten som hon fått med sig genom livet. Resan från första panikångestattacken som 14-åring till dagens Erika nästan 20 år senare. Mammans suicid och vad det gör med en familj när någon väljer att försvinna. Allt sker med en gnutta humor då det är en viktig del i hennes liv.
