Året är 2017, Emilie Liljegren jobbar som undersköterska på infektionskliniken på Danderyds sjukhus. Hon och hennes kollegor ska ha en informationsdag om psykisk ohälsa, det ska komma två ambassadörer från Hjärnkoll och föreläsa om sina diagnoser ADHD och bipolär sjukdom. Emilie sitter i publiken och lyssnar på ambassadörernas berättelser. Wow, tänker hon, det här kan ju vara något för mig. Där och då bestämmer hon sig för att hon också vill bli Hjärnkollambassadör, hon vill berätta sin historia. Den kommer att handla om hennes diagnoser ADHD och Aspberger, om missbruk, hemlöshet och kriminalitet. Men framförallt om vägen tillbaka.

I dag har Emilie föreläst som Hjärnkollambassadör i över ett år, bland annat för polisen och socialen.

– Jag skulle gärna vilja föreläsa i skolor och arbetslivet, visa att det går att komma tillbaka även när det varit tufft. I dag är det ju mycket psykisk ohälsa på arbetsplatser, och samtidigt mycket hysch-hysch och skam även fast det är så vanligt. Jag kan tänka mig att många tror att de aldrig kommer kunna jobba igen med sin bakgrund. Men det går, om man hittar rätt väg och om man får rätt stöttning till en början, säger hon.

Emilie har själv stött på fördomar i arbetslivet, som att man inte kan vara förälder med ADHD. Det är något hon vill visa inte stämmer.

– Det behöver ju inte vara så alls. Det är ju ett sätt man fungerar på, som en personlighet. Man är ju väldigt individuell i de här diagnoserna men det behöver ju inte vara en nackdel. Det är ju vårat samhälle och skola som formar oss från en ganska tidig ålder i en ganska fyrkantig mall som inte är anpassad efter den typen av personligheter. Därav halkar man ur och känner sig utanför, men det behöver inte vara ett problem utan till och med en styrka, säger hon.

En annan sak hon gärna pratar om är bemötande i vården. Med sin bakgrund både som vårdpersonal och egenerfaren vill hon visa att vi alla bär på en historia och bakgrund, men vi behöver ändå bli bemötta neutralt.

– Även om vi känner till en persons bakgrund bör vi inte ta ställning till det utan bemöta den precis som alla andra. Alla ska få neutralt bemötande som inte grundar sig på att man känner till saker om den personen. Vi måste bemöta alla lika. Det är ju aldrig så att en person som sitter där i väntrummet med ett missbruk och mår dåligt har valt det. Det har blivit så på grund av olika omständigheter att man har hamnat där, men det är fortfarande inget som man ska döma någon för. Man måste försöka se människovärdet i alla, säger hon.

Hon har för tillfället tagit en paus i arbetet som undersköterska och pluggar upp sina betyg på Komvux. Vad hon ska bli är inte helt bestämt, men någonting inom vården, till exempel sjuksköterska eller fysioterapeut. Att gå i skolan har inte alltid varit enkelt.

– Det sket sig i skolan redan i mellanstadiet och jag började dricka alkohol och använda droger i högstadiet. Jag mådde så dåligt och hade ångest, berättar Emilie.

Hon behövde vara inlagd till och från men kunde inte sluta med drogerna, amfetaminet gav henne känslan av att ha hittat hem. Det gick snabbt utför.

– När jag var nitton år var jag sprutnarkoman, bodde på gatan och var kriminell. För att försörja mig sålde jag amfetamin, berättar hon.

Emilie fick två psykoser på grund av amfetaminet. Den sista ledde till ett LVM (Lag om vård av missbrukare). Hon fick komma till Rebeckahemmet, ett ungdomshem för unga missbrukare, vilket hon beskriver som en vändpunkt, framförallt den lägenhet hon skulle komma att få.

– Plötsligt hade jag en plan. Innan ville socialen att psykiatrin skulle ta hand om mig, men det kunde de ju bara i korta perioder. Nu skulle jag vara på Rebeckahemmet i ett halvår. Direkt när jag kom ut tog jag ett återfall, jag hade ju inget att komma tillbaka till. Men då beslutades det att jag skulle få en lägenhet. Då hade jag något att kämpa för, säger hon och tillägger att ett halvår borta från gatan nog också gjorde ganska mycket.

Tiden som följde var allt annat än enkel. Hon led av depression och ångest, inte minst då hon tänkte på alla hon svikit. Emilie berättar att de första två åren var nästan helt utan livslust. Men det gick långsamt framåt, och hon var inte ensam.

– Jag hade träffat min man när jag bodde på gatan och han hängde med mig på allt.

De hade en gemensam dröm om barn och familj. Det var den som drev dem framåt. Emilie pluggade till undersköterska och jobbade därefter som det i fem år. Tillsammans har de i dag tre barn på 5, 6 och 8 år.

– Alla dagar är inte bra, men de flesta är det, avslutar hon.