Bakgrund
Redan som barn var Marilouise högpresterande, både i skolan och inom idrotten, och det fortsatte till yrkeslivet där hon under de sista åren arbetade som gruppchef inom Polisen. Tills det en dag tog stopp. För många svåra händelser gjorde att Marilouise inte orkade hantera allt längre, och det resulterade till sist i att hon blev manisk.

Beskrivning av den psykiska ohälsan
Svåra upplevelser utanför polisyrket gjorde att Marilouise under många år mådde mycket dåligt, med återkommande suicidala tankar, men först år 2019 fick hon diagnosen posttraumatisk stress, PTSD. Samtidigt fick hon även diagnosen bipolär typ 1, och social ångest.

Vändpunkten i livet
Diagnoserna innebar en vändpunkt i livet. Det var först när marken rämnade under hennes fötter, och hon för första gången tvingades berätta om vad som hänt henne som läkningen och stabiliteten kom tillbaka genom att hon tog hjälp för att hantera det jobbiga, Att Marilouise var tvungen att vara öppen inför andra med sitt mående, och vad hon varit med om, gjorde att hon bestämde sig för att vägra skämmas inför det faktum att hon var sjuk.

Hur ser livet ut idag?
Marilouise vill idag använda sin unika erfarenhet av att ha varit drabbad av våld i nära relation och psykisk ohälsa, samtidigt som hon arbetat som polis i nära 15 år, för att minska stigmat i dessa frågor. Utifrån att hon varit chef kan hon särskilt belysa chefens roll och ansvar för att minska psykisk ohälsa i arbetslivet, samt förbättra det förebyggande arbetet mot mäns våld mot kvinnor. När Marilouise blev inlagd första gången bestämde hon sig för att livet nu skulle bli bra. Det är dock en ständig resa, men det går stadigt uppåt. Hon har fått många verktyg att arbeta med ifall det skulle komma svårare tider längre fram, och hon är trygg i sin förvissning om att framtiden är ljus.

Vad kan åhöraren förvänta sig av föreläsningen?Marilouise berättar öppet och medryckande om sitt liv. Hon kan beskriva sin upplevelse av ensamhet och utsatthet, panikångestattacker, hennes olika copingstrategier, suicidtankar och suicidförsök, att hantera ångest genom att bli bäst på allt, hennes variant av dissociation, år av sömnsvårigheter och mardrömmar. Därtill kan hon ta upp sin egen upplevelse av våld, och av att möta våldsutsatta och psykiskt sjuka i tjänsten, att vara chef och möta kollegor som utsatts för våld och hot. Att hon själv hamnat på psykakuten och blivit inlagd, att hon blivit av med jobbet till följd av sin psykiska sjukdom, och att hon därefter blivit uthängd i media samtidigt som hon får sin diagnos ger henne ett annorlunda och brett perspektiv på dessa frågor.

Vilka vårdkontakter och samhällsinstanser fanns det som hjälpte henne på vägen tillbaka? Vilka åtgärder hade kunnat mildra hennes fall? Vad finns det som samhället kan göra bättre när människor mår dåligt? Vad kan vi som medmänniskor göra om vi tror att någon i vår närhet mår dåligt?  Vilka strategier bör finnas på företag så att chefers arbete förenklas? Vad är Polisen och andra myndigheter bra på? Var finns det utvecklingspotential?