Josefin Wikevand föreläser om sina erfarenheter av psykisk ohälsa och utmattning från tidig ålder fram tills idag, både för egen del men även som anhörig.
Första gången Josefin träffade en psykolog var hon tolv år. Hennes mamma hade cancer och för att hantera paniken inom sig hade hon utvecklat tvångssyndrom och maniska ritualer. Som ung vuxen gick hon igenom flera längre perioder av depressioner och ångest. Hon har medicinerat, gått i terapi och varit sjukskriven för utmattningssyndrom. Under många år har Josefin också levt på andra sidan psykisk ohälsa, som nära anhörig.
Josefin blev redan som ung medveten om hur lite vi vet om morgondagen och det gjorde också att hon tidigt bestämde sig för att våga satsa allt på sina drömmar om att bli musikalartist. När livet varit svårt har dansen, sången och teatern alltid funnits där som drivkraft och tillflykt men de hårda kraven på perfektion och prestation har också medfört utmaningar för kropp och psyke. I sin personliga berättelse delar hon med sig av vad hon önskar att hon hade vetat redan som barn, hur hon långsamt samlat på sig verktyg på vägen för att bryta sitt medberoende och vad hon idag vet måste vara prioritet nummer ett – att ta hand om sin kropp och hälsa i första hand.
Att uppleva sorg och glädje i livet på samma gång
Att vara anhörig till någon som inte mår bra, har varit ett återkommande tema i Josefins liv. Att man vill rädda någon man älskar från att lida eller kanske till och med dö – är självklart, menar Josefin. Men hon är också väl medveten om att det finns en stor fara i att ta på sig det ansvaret som närstående. För Josefin blev den långvariga stressen slutligen för mycket och hon befann sig plötsligt som så många anhöriga, mitt i en utbrändhet. Det var först då som hon insåg, att hur mycket hon vill finnas där för någon annan, så kan hon inte göra någonting om hon själv inte mår bra först. Hon har även förstått hur ett medberoende tidigt slog rot och påverkat stora delar av livet, särskilt relationer. Vägen tillbaka har varit krokig men idag upplever Josefin något hon aldrig trodde var möjligt – det går att uppleva sorg och glädje i livet på samma gång. Även om hennes anhörigsituation inte förändrats så har hon idag funnit en bättre balans och brinner för att skapa något konstruktivt av sina erfarenheter, dels genom texter och musik.
Idag frilansar Josefin som föreläsare och artist under namnet Wikedhvani. Med en passion för att påminna människor att våga lyssna på både hjärtat och kroppen hoppas hon uppmuntra varje enskild individ att lyssna inåt och prioritera läkning. Att våga be om hjälp men också ta ansvar för vad man själv kan göra för att ge sig själv de bästa förutsättningarna för att kunna hantera livets upp och nedgångar. För det går att må hyfsat bra, trots påfrestande omständigheter, menar Josefin. ”Idag känns livet spännande och det är häftigt att ständigt utvecklas och lära sig mer om sig själv. När allt känns som mörkast får man inte glömma att gryningen trots allt väntar där bakom hörnet, trots att man inte ser den.”
