Under Felicia Erikssons föreläsning får vi lyssna till en historia om psykisk ohälsa som tar sin början i 12-årsåldern, där spåren av den diagnos hon fick i 19-årsåldern redan visat sig. Felicia berättar när hon fick sin diagnos och hur hon ser hoppfullt på livet och är tacksam över sina erfarenheter av sin psykiska ohälsa och den diagnos hon lever med idag.

Felicia föddes 1998 i en liten ort i Småland, där hon gick grundskolan. Det var i sjätte klass som den psykiska ohälsan tydligt visade sig första gången. Under gymnasiet utvecklades detta, och sista året på gymnasiet samt en tid efter gymnasiet var hon allra längst ner på botten och ville inget annat än att ge upp. Suicidtankarna var konstant närvarande.

Den psykiska ohälsan har kommit till uttryck i form av anorexi, bulimi, ångest, panikångestattacker, suicidtankar, självskadebeteenden och djupa depressioner. Idag lever hon med bipolaritet – men det ser hon inte som psykisk ohälsa, utan mer som en psykisk variation.

Efter många år av psykisk ohälsa sökte Felicia till sist hjälp, efter att hon på sommarlovets första dag under tvåan på gymnasiet bestämde sig för att denna natt skulle bli hennes sista på jorden. Lyckligtvis blev det inte så. Efter många besök på vårdcentral fick hon slutligen besöka allmänpsykiatrin där hon efter ett antal månader fick diagnosen bipolär sjukdom (ospecificerad). Diagnosen blev en första vändpunkt – äntligen kände hon att hon fått svar på varför hon är som hon varit sedan hon var barn, varför hon genomgått all psykisk ohälsa och varför hon aldrig tänkt och reagerat likadant som andra. Det blev en trygghet och en lättnad att förstå allt detta.

Det var dock svårt att lära sig att hantera diagnosen när nästa depression rotade sig. Medvetenheten om att Felicia skulle få leva med återkommande depressioner resten av livet fick henne att än en gång sjunka djupt ner.

Felicia berättar personligt och avklätt om sin tonårstid och livet idag

Den riktiga vändningen kom när Felicia insåg att allt hon varit med om inte kunde vara förgäves – det måste finnas en mening. Den meningen fann hon när hon kom på idén att vilja föreläsa och dela med sig sin berättelse för andra. Idag är hon övertygad om att meningen med hennes historia och liv är att hon skall kunna inge hopp hos andra människor i liknande situationer.

Idag studerar Felicia vid juristprogrammet på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Vid sidan av studierna är hon Hjärnkollambassadör och brinner för frågor kring psykisk ohälsa.

Felicia berättar personligt och avklätt om sin tonårstid och livet idag. Hon talar om skammen kring att drabbas av ätstörningar och depressioner och annan psykisk ohälsa som privilegierad tonåring i ett av världens tryggaste och rikaste länder. Hon talar om skuldkänslorna till sina anhöriga och hur det ledde till att hon inte vågade öppna sig för någon när hon mådde som sämst. Hon talar om hur bipolariteten påverkar henne, när den försvårar i hennes vardag. Hon talar om hopplösheten som hon så många gånger känt.

Men framförallt talar hon om det där hoppet som någonstans tändes. Ett hopp som idag har gjort att hon inte vill leva utan sin bipolaritet – och som fått henne att inse att bipolariteten är en av de bästa delarna av henne och att all den psykiska under tonårstiden har format henne till den person hon är idag. Den personen är en person hon vill vara.

Föreläsningen inger hopp och visar på den stolthet som alla som levt eller lever med psykisk ohälsa skall kunna känna.