Ann Wirsén Meurling berättar om sin uppväxt som ”duktig flicka” där hon ändå alltid känt sig annorlunda, och aldrig jämngammal med sig själv. Mycket begåvad, men slarvig och lat, var ett vanligt omdöme under skoltiden.
En lyckad akademisk karriär med två doktorsavhandlingar och ett framgångsrikt yrkesliv slutade i en utmattningsdepression 2013, och det var inte första gången. Redan vid 22 års ålder, under universitetsstudietiden, kraschade hon in i väggen, men ingen förstod vad som hänt. Efter mångårig behandling mot depression och ångest föreslog en psykiater att hon, vid 55 års ålder, borde göra en adhd-utredning, som ledde till diagnos och behandling för adhd, utöver depressionsmedicineringen.
Ann berättar om sina erfarenheter och belyser hur viktigt det är att hitta ”duktiga flickor” med adhd tidigt, för att undvika utmattningsepisoder, och ge dem en ärlig chans att utveckla sina förmågor under bästa tänkbara förutsättningar. Många aspekter av adhd ger goda förutsättningar för en karriär, men innebär också risker om man inte är medveten om de begränsningar i uppmärksamhet och uthållighet som ofta är en del av bilden.
Född i en akademikerfamilj i Stockholm 1959, som äldst av två syskon, brodern och modern har dyslexi, fadern synnerligen begåvad och framgångsrik. Jobbig skoltid, svårt att orka med, svårt att klara ”tråkiga” ämnen, men superduktig i det som var kul. Inga kompisar, lite udda. Utbildad till psykolog, forskarutbildning i neuropsykologi, 2 doktorsavhandlingar, docent. Vid 40 anställd som förläggare på Studentlitteratur för uppbyggnad av utgivningen av kurslitteratur i psykologi, senare även socialt arbete. Gift, 2 döttrar, skild sen 2015. Under uppväxten mycket ångest och oro, och svårt med reglering av känslor och aktivitetsnivå. ”Intensiv”. Flera episoder av utmattning och depression. Fick adhd-diagnos vid 55 års ålder, efter en lång tid av utmattning och sjukskrivning. Sedan hösten 2020 sjukpensionär, med extrem stresskänslighet, svårigheter med koncentration och arbetsminne.
Ann beskriver att hon under sin uppväxt hade mycket ångest och oro. Depressiva perioder i tonåren, skoltrött. Efter studenten mådde hon bättre, både under arbete och universitetsstudier. Gick in i väggen första gången vid 22 års ålder. Behandling för depression och ångest, dock flera dippar under kommande år. Fungerat relativt ok under ett 20-tal år, med examina, äktenskap, barn och jobb. Båda döttrarna har problem med depression och ångest, vilket orsakat mycket psykisk press. Ny utmattningsepisod 2013, långtidssjukskrivning med ett antal försök till rehabilitering och arbetsträning fram till 2020, då sjukersättning beviljats. 2015 utredd för adhd, klar uppmärksamhetsstörning, behandling med centralstimulantia i kombination med antidepressiva. Kvarstående kraftig stresskänslighet, och kognitiva problem i form av koncentrationssvårigheter, bristande arbetsminne och uttröttbarhet. Fungerar ok kortare stunder, ofta med ökad utmattning och vilobehov efteråt.
”Vändpunkten blev att förstå att det inte var mitt fel”
Ann var inte bara ”lat och slarvig”, som inte orkade med läxor, tappade uppmärksamheten på trista lektioner, var intensiv och ivrig och impulsiv och barnslig och borde kunna skärpa sig. Hennes förutsättningar var inte som andras! Hon lyckades mångdubbelt över förväntan med de förutsättningar hon hade, och fick ett framgångsrikt liv. Dock på bekostnad av utmattningsperioder och depressioner. Ann drar två slutsatser utifrån detta; 1) det går att bli framgångsrik i studier, yrkesliv och socialt trots adhd. 2) Om man tidigt får en diagnos kan man sätta in stöd där det behövs och anpassa förväntningarna efter de förutsättningar man har. Begåvade barn lyckas ofta dölja sina svårigheter genom strategier, ofta på gränsen till tvångsmässiga, för att klara kraven. Det kräver dock mycket psykisk energi, vilket är onödigt slitsamt, om man kan få hjälp med sånt man har svårt med, så man inte pressar sig för hårt.
Nu har Ann precis fått beslut om 100% sjukersättning. De kognitiva svårigheter och hennes extrema stresskänslighet får hon leva med. Ann har pressat sig för hårt, och försökt duga i alla lägen, trots känslan av att vara ”fel” och ”annorlunda”. Ann säger att det känns viktigt att berätta om sina erfarenheter, som är långt ifrån unika, så att inte historien fortsätter upprepa sig. Det gäller att hitta och förstå sig på ”duktiga flickor” som kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan, och duga ”på alla andras villkor”. Pojkar med adhd lägger man ofta märke till, och de får rätt diagnos och rätt hjälp. Att hitta dessa flickor, och ta tillvara på deras rika förmågor och kreativa idéer, men samtidigt undvika att de hamnar i prestationsbaserad självkänsla och får svårt att leva upp till krav som de flesta andra klarar.
Lite beroende på önskemål och sammanhang kan Ann berätta om hur det var att vara ”duktig flicka” utan kompisar i skolan, hur hon lyckades arbeta sig fram till att bli ordentlig och noggrann, med otaliga kontrollstrategier. Hur hon erövrat sina akademiska mål, fast hon egentligen hatar målstyrning. Hur hon ideligen har känt att mattan rycks undan under hennes fötter och hon ramlar ner i avgrunden, när saker händer som hon inte kan förutse eller hantera. Och hur hon kommit tillbaka igen, gång på gång. Och, slutligen, hur hon tror att hon hade klarat ett ”hållbart” liv till pensionen med rätt förutsättningar och stöd.
Ann föreläser gärna i skolor, för föräldragrupper, för elevhälsans personal, för fackliga företrädare, HR-personal, eller för dem som intresserar sig för neuropsykiatriska funktionsvariationer i olika åldrar. I och med hennes psykologutbildning och egen forskning om hjärnans funktioner kan hon även ge teoretisk bakgrund till psykisk ohälsa av olika slag i kombination med presentationen av egna erfarenheter.
