Det är med humor och självdistans som Hanna Hildeman tar dig med på sin berg-och-dalbana i berättelsen om sin krokiga väg ur självdestruktivitet. Du får mer än gärna skratta.
Hanna växte upp i en inskränkt, snobbtät medelklasshåla, i en utifrån sett problemfri kärnfamilj. I skolan var Hanna “duktig” (förutom i det sociala samspelet) och hemma var hon negativ och slarvigast i världen. Hon “ställde till det” mest hela tiden och har tidiga minnen av ångest och förlamande självkritik.
Första gången Hanna blev skickad till psykolog, var hon 9 år gammal. Hennes föräldrar kunde inte bjuda hem folk på middag utan att Hanna antingen rymde hemifrån eller la sig i ett hörn och skrek. Hon kunde inte somna på kvällarna eftersom hon var rädd att huset skulle börja brinna. Hos psykologen fick Hanna rita brandbilar, men det hjälpte föga, så hon slutade gå dit efter några gånger.
I högstadiet återupptogs kontakten med psykiatrin, efter att Hanna utvecklat ätstörningar och självskadebeteende. BUP kunde inte heller hjälpa, utan Hanna blev sjukare för varje gång hon gick dit.
Diagnosen blev hennes vändpunkt
Hanna fick efter ett par vändor på behandlingshem och ett antal mindre lyckade försök att bli klar med gymnasiet, ADHD-diagnos när hon var 20. Det behövdes för att hon skulle få ihop sin spretiga självbild. Sen började en mycket gropig väg mot en fungerande tillvaro.
Idag är Hanna konstnär, rappare, mamma, Peer supporter, samtalsledare, föreläsare och mycket mer. Hon har fortfarande inte skaffat sig någon formell utbildning och tänker inte göra det heller. Däremot vill hon gärna förändra skolsystemet och brygga gap mellan till exempel psykiatri, somatik, självlärda/egenerfarna och skollärda.
