Rebecka berättar om långa inläggningar inom slutenvården med tvångsåtgärder och om hur skolan var den bästa och värsta platsen i världen samtidigt. Hon berättar om hur hennes psykiska ohälsa tog mer och mer av hennes liv men också om hur hon själv tog tillbaka det.
Fram tills hon börjar gymnasiet mår Rebecka relativt bra. Men i samband med att hon byter klass lagom till sitt andra gymnasieår börjar hon få stark ångest och känner sig mer och mer nedstämd. Ångesten får henne att skolka från lektioner och sluta äta i skolmatsalen medan nedstämdheten gör det svårare och svårare för henne att ens ta sig till skolan. Rebecka får stöd av elevhälsan och kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin som sedan övergår till kontakt med specialistvård inom vuxenpsykiatrin.
När skolan blir för mycket och Rebecka blir inlagd inom psykiatrins slutenvård byts vardagen ut från ett aktivt liv med idrottande och vänner till ett ytterst begränsat liv på avdelningen. I fyra år efter sin första inläggning tillbringar Rebecka långa perioder tvångsinlagd på psykiatriska avdelningar innan hon med hjälp av en fungerande öppenvårdskontakt, rätt medicinering och kännedom om sig själv kan börja resan tillbaka mot ett bättre mående.
Idag studerar Rebecka till lärare. Hon har börjat ta sig tillbaka mot idrotten som länge varit hennes stora passion och vill idag bidra till att sprida kunskap om psykisk ohälsa.
Hon föreläser om sin resa genom gymnasiet och åren som följde inom slutenvården. Hon rör vid tvångsåtgärder, vid hur viktigt det är med bra bemötanden både inom alla sektorer samt vad som har hjälpt henne och vad som kunde ha hjälpt henne när hon mådde som sämst. Hon berättar om balansgången på vägen mot ett förbättrat mående som inte alltid är rak och om hur mående inte kan ses som svartvitt.
Rebecka föreläser om hur hennes psykiska ohälsa har påverkat henne och hur hon idag kan leva med den. Rebeckas föreläsning kan passa lärare och elever såväl som yrkesverksamma inom vården och idrottens föreningsliv.
