I sitt hemland Kamerun var Julius van att prata om funktionsnedsattas rättigheter och möjligheter och på så vis motverka fördomar och stigma. Men på grund av sina politiska åsikter tvingades han fly, och när han hamnade i Sverige förstod han att han drabbats av PTSD. Nu är han en av Hjärnkolls ambassadörer och återigen motverkar han stigma och fördomar genom att berätta om sina egna erfarenheter.

Julius växte upp i en liten by i Kamerun. När han var två år insjuknade han i polio och fick tillbringa lång tid i habilitering. När han kom hem hade han svårt att gå med ett ben som var försvagat. Tack vare hans envisa mamma kunde han trots sina förutsättningar gå i skolan.

– I Kamerun anser man att barn med handikapp inte har något värde i samhället, de brukar få stanna hemma. Men min mamma sa till mig att ”Nu ska vi köpa dig en uniform, för du ska till skolan”. Jag visste inte vad skola var. När måndagen kom sa hon, ”Gå upp och duscha, du ska till skolan”. Jag var inte van att gå upp så tidigt och ville inte, men hon tvingade mig. Jag gick med kryckor och alla tittade på mig som att jag var en utomjording. Jag vände nästan om men jag gick dit, säger Julius.

På kvällen sa han till sin mamma att han inte ville tillbaka till skolan eftersom alla tittade.

– Men hon sa att jag inte skulle låta de andras ögon bestämma över mig. Nästa morgon tittade hon bara på dörren och sa ”I går gick du till skolan och kom tillbaka, så i dag ska du gå igen. Du har förstått reglerna”. Så jag gick dit igen. Efter en vecka blev några av de andra barnen mina vänner och jag lärde mig att gilla skolan, säger han.

I Kamerun blev Julius ett gott exempel på att barn med funktionsnedsättning också kan gå i skolan. Han fick ställa upp på intervjuer och berätta sin historia.

– Jag var med i tidningar, tv och talkshows, säger han.

Men på grund av sitt engagemang för allas lika värde och sina politiska åsikter fängslades han och tvingades fly från sitt land. Han hamnade, som så många andra på en liten båt med flyktingar över Egeiska havet. I september 2015 kom han slutligen till Sverige. Men trots att han äntligen var i säkerhet mådde han inte bättre.

– Ropen på hjälp från de andra på båten förföljde mig. De ropade på hjälp i natten, medan vi fortsatte åka. ”Hjälp mig, hjälp mig”, de ropen stannade kvar i mig och kom tillbaka. Jag blev torterad i mitt hemland på grund av mina politiska åsikter, och det satte också spår i mig.

Han förstod inte att han drabbats av PTSD till en början och symtomen blev fler. Han sov inte och kände sig isolerad. Tillslut bestämde han sig att träffa en psykolog, men det blev inte riktigt som han hade tänkt sig.

– Jag trodde att hon skulle ge mig ett magiskt piller, som jag kunde ta så att allt försvann. Jag blev så förvånad när hon sa att vi måste prata om det som hänt och istället gav hon mig råd. Jag gick därifrån och förstod att lösningen inte var samma för alla, utan jag måste själv lära mig att leva med detta, säger han.

Han började söka och hitta sina egna strategier för att må bättre.

– Jag började måla och rita och läsa böcker som gav mig positiv energi, och valde bort saker som gav mig negativ energi. Det var sådant som hjälpte mig mest. 2017 fick jag ett jobb och jag började må bättre, säger han.

En dag fick han höra talas om Hjärnkollambassadörer och tänkte att han också kunde bli en inspiration för andra i samma situation. Han ville också motverka stigman och tabun runt psykisk ohälsa. Enligt honom är öppenhet vägen till att känna sig mindre isolerad och hitta lösningar.

– En av anledningarna till att jag valde att bli ambassadör är att jag vill att folk ska kunna vara öppna med sina psykiska diagnoser, så som PTSD. För vissa är det tabu, jag vill att det ska vara ett öppet ämne. För att komma fram till lösningar måste du först prata om problemet. När du inte pratar om det blir du isolerad och känner att du inte är en del av världen. Vågar du berätta förstår du att fler känner som du och du får känslan av att inte vara ensam. Det ger dig energi att fortsätta, säger han.

När det var som sämst kände sig Julius isolerad från sin omgivning, att inget var bra i hela världen, utan att allt var negativt.

– Jag ville inte ha kontakt med någon. Känner du så ska du ta kontakt med en psykolog som kan hjälpa och guida dig, säger han.

I dag jobbar Julius för Disabled Refugees Welcome där han hjälper andra flyktingar med funktionsnedsättning att hitta rätt i samhället. Han har vänt sina tidigare jobbiga erfarenheter till något positivt.

– I dag kan jag berätta om när utmaningarna gäller både det fysiska och psykiska, säger han.