Hej Katarina, vem är du?
Jag är musikterapeut och fil.dr i musikvetenskap efter att jag disputerade i juni 2021 vid Örebro universitet. Det kanske inte låter som en helt relevant bakgrund men jag har ägnat de senaste 10 åren åt äldrefrågor. Dels inom demensvården där jag utbildar personal på demensboenden i hur de kan använda musik i den dagliga omvårdnaden, men även i mitt avhandlingsarbete som handlade om äldre män, musik och välbefinnande. I övrigt har jag en ganska brokig bakgrund, är socionom i botten och jag har arbetat nästan 30 år som frilanspresentatör av klassisk musik i Sveriges Radio P2/Berwaldhallen. På senare år har det blivit allt mer föreläsningar om musik i demensvården, undervisning och skrivarbeten av olika slag, plus att jag jobbar som musikterapeut på min privata mottagning Musikterapicentrum.
Vad lockade dig med Hjärnkoll?
Ju mer jag arbetar med äldrefrågor, desto mer engagerad blir jag i att försöka göra vad jag kan för att bidra till att förändra normer och attityder kring äldre. Det är nämligen mycket som behöver förändras, inte minst i fråga om ålderism och fördomar mot äldre, och specifikt då psykisk ohälsa bland äldre.
Vad har du gjort tidigare som du ser att du har nytta av i nya jobbet som projektledare för Riksförbundet Hjärnkolls seniorverksamhet?
Jag tror att jag kommer att ha stor nytta både av mitt arbete som musikterapeut och utbildare av vårdpersonal i demensvården, min erfarenhet av att föreläsa, och mitt eget mer psykoterapeutiskt inriktade arbete som musikterapeut, där jag arbetar med personer med depression, ångest, trauma, livskriser och funktionshinder av olika slag. Jag har också drivit egen firma sedan 2000, så jag är rätt van vid att vara självgående och få saker gjorda.
Finns det något i arbetet med att minska psykisk ohälsa bland äldre som du brinner lite extra för?
Ensamhet. Vi behöver skapa mötesplatser och plattformar där äldre kan träffas och även få vara behövda. Sen behöver vi sprida kunskap om psykisk ohälsa bland äldre män, som ju även var temat i min avhandling. Eftersom det mest är kvinnor som arbetar i vården, tror jag att det finns mycket som vi behöver lära oss och tänka på för att nå männen och få dem att känna sig bekväma med att söka hjälp för psykisk ohälsa. Där har ju Hjärnkoll det jättefina projektet nu med Vi talar om livet – män 70+, som jag verkligen ser fram emot att följa.
Vad hoppas du på att bidra med under din tid på Hjärnkoll?
Jag hoppas att både kunna vara ett stöd för Hjärnkollambassadörer och samtalsgruppsledare så att de känner sig sedda och uppskattade och vill fortsätta, och kanske även bli fler. Sen kommer jag vilja jobba med opinionsbildning, nå ut i media, kanske skriva debattartiklar och delta i offentliga debatter så att vi sprider kunskap och gör livet lättare för äldre med psykisk ohälsa. Det handlar alltså både om att sprida kunskap och öka medvetenheten hos allmänheten, och att skapa verksamheter, mötesplatser och plattformar för äldre där man kan träffas, göra något meningsfullt och fortsätta vara en del av samhället. Hela synen på äldre är så uppochnervänd i vårt västerländska samhälle. Många äldre har inte längre någon tydlig plats eller funktion annat än möjligen som mor- och farföräldrar. Men det där håller på och förändras, nu när baby-boom-generationen håller på och bli äldre är det många av dem som vägrar finna sig i att bli satta på undantag, och det är jättebra. Äldre är trots allt inte ”de”, de andra, en annan sort – ”de äldre” eller ännu värre ”våra äldre” – det är vi själva om några år.