Yahya

När Yahya under 2014 flydde kriget i Syrien kände han att han inte hade något annat val. Han var tvungen att lämna sin familj, fru och fem barn, för att på sikt kunna rädda dem från det krigsdrabbade hemlandet.

Den sex veckor långa flykten var riskfylld och stressig och medförde att Yahya flera gånger fruktade för sitt liv. Det bekräftade för honom att det var bra att barnen och frun stannade kvar i Syrien så länge.

Så småningom kom han till Sverige och kunde äntligen andas ut. Han var omgiven av vacker natur istället för krig. Men efter en månad kom verkligheten ifatt och han slogs av en känsla att ha förlorat allt. I Syrien var Yahya en social man som kände många och alltid hade människor omkring sig. Nu var han plötsligt ensam, utan familj och sitt sociala nätverk, kunde inte språket, och var tvungen att vänta på långsam byråkrati innan han fick börja läsa svenska.

I väntan på SFI gick han till biblioteket varje dag och pluggade svenska genom YouTube-videos och språkkaféer. Efter att på egen hand lärt sig mer av språket började han arbeta som volontär på ABF med att lotsa nyanlända. När han sen erbjöds jobb som elevassistent på folkhögskola accepterade han direkt.

Oron för familjen gjorde sig ständigt påmind och den långa väntetiden att få se dem igen blev olidlig. Att få familjen till Sverige blev en omfattande process med många länders ambassader, visum och logistik som kom att ta flera år. Yahya lyckades kontakta sin familj ibland men samtalen var smärtsamma. En dag frågade barnen honom om han inte älskade dem längre i och med att han inte var hos dem. Han kände skuld och sorg.

Att försöka glömma

Yahya började arbeta och studera nästan dygnet runt för att förtränga känslan av alla förluster. Han höll hoppet uppe genom nya vänner, att dansa salsa och spela basket, men levde ändå med ångest, oro och stora sömnsvårigheter. Till slut blev han utmattad och hamnade i en djup depression.

– Jag måste ha fullt upp. Jag vill inte hinna tänka. Men det är svårt när jag kommer hem på kvällen och det är helt tyst. Jag är ensam. Ingen familj, ingen släkt.

De nya vänner Yahya träffat fick honom att inse att man kan få hjälp med sitt mående. Han sökte vård och träffade en läkare som gav honom rätt hjälp för de psykiska besvären. Det tillsammans med en aktiv fritid gjorde att han orkade fortsätta kämpa.

Han gav aldrig upp hoppet om att en dag återse sin familj och till slut kom ett genombrott. Efter flera år kunde familjen äntligen komma till Sverige. Det var ett lyckligt återseende, men att få hela familjen etablerad i Sverige är en pågående process.

Medskick till personal inom vård och myndigheter:
  • När jag var ny i Sverige hade jag det mycket svårt och var väldigt ensam. Jag önskar fler hade tagit sig tid att prata med mig.
  • Jag önskar att alla som jag mött i etableringsprocessen visade större förståelse för livets omständigheter. Jag kom inte till Sverige för att studera svenska, utan hade ett större mål. När jag mådde dåligt var det svårt att göra prov och komma till lektionerna, men jag gjorde mitt bästa.
  • Jag fick ibland ingen tolk för att jag kunde lite svenska. Men det hade behövts tolk, och någon som hjälpte mig att veta mina rättigheter. Den samhällsorientering som finns räcker inte, utan man behöver mer hjälp. Bara att ringa vårdcentralen med tusen knappval blir svårt. För att inte tala om talsvar och den inte förstår vad vi säger på grund av uttal!