Rahebe

Rahebe växer upp i Iran tillsammans med sina föräldrar och tre bröder. Det var en lycklig tid och Rahebe var en social person med stark självkänsla som var duktig i skolan. När hon var 17 år förändrades allt.

Rahebes föräldrar hade åkt till mormor och morfar eftersom morfadern var sjuk. En stor jordbävning inträffade i det området och alla, Rahebes föräldrar, mormor, morfar och en stor del av släkten, omkom. Kvar fanns nu bara Rahebe och hennes bröder. Ett år efter detta beslutade äldsta brodern att Rahebe och den yngsta brodern skulle flytta till Sverige för att kunna få en bättre framtid. Hon ville inte flytta eftersom hon kände att hon hade sitt liv där, men flytten blev av ändå. I samband med flytten blev det tydligt att alla personer som hade bidragit till trygghet i Rahebes liv nu var borta, dels genom jordbävningen ett år tidigare och nu också flytten till Sverige.

– Livet var som en dans på rosor fram tills dess att allt skakade. Det var en känsla av enorm och ohanterbar sorg som jag själv var helt fast i, beskriver Rahebe.

Från dag ett i Sverige mådde hon dåligt. Hon hade ingen att vända sig till och hoppades att hon skulle kunna återvända till Iran. Hon insåg dock ganska snabbt att hon skulle bli kvar i Sverige.

Rahebe fick sömnsvårigheter, hade hemska mardrömmar, kände kraftig oro och ångest och hon kunde inte äta. Inom kort började hon få panikångestattacker utan att förstå vad det berodde på. Alla symtom ledde till social fobi och att hon drog sig undan från sin omgivning. Den dagliga stressen blev omöjlig att hantera. Rahebe som tidigare hade haft lätt för att lära sig nya saker fick nu svårt att koncentrera sig på sina studier. Hennes identitet som byggde på prestation förstördes.

Att leva med obehandlad PTSD

Hon sökte vård flertalet gånger och fick träffa nya läkare nästan varje gång. Svaret hon fick från vården var att hon var deprimerad. Hon fick medicin för sin konstaterade depression men fortsatte ändå att få panikattacker. Hon hade kontakt med en ku rator men hon kände inte att behandlingen hjälpte. Rahebe försökte hantera så livet så gott det gick. Studier var ett sätt att hålla fast vid något, att ha ett sammanhang. Men hon gick igenom en existentiell ångest och många frågor dök upp: Vem är jag? Vill jag verkligen leva? I efterhand förstår hon inte hur hon kunde ta sig igenom de svåra åren.

Det kom att dröja elva år innan hon fick rätt diagnos — posttraumatiskt stressyndrom. Diagnosen sattes av en jourläkare som snabbt förstod att hon inte var deprimerad. Han hade erfarenhet av att möta personer med trauma och visste vilka frågor han skulle ställa. Rahebe minns inte att någon ens hade nämnt PTSD under alla år av vårdsökande.

Vändningen kom när hon fick rätt diagnos och behandling som var anpassad till hennes svårigheter. Hon började också läsa på om PTSD och hur man själv kan hantera och acceptera diagnosen. Medicinen gjorde att koncentrationen kom tillbaka och Rahebe gjorde också mycket själv för att börja må bättre. Att hon mått så pass dåligt hade även bidragit till att hon åt dåligt och blivit underviktig. Hon började äta ordentligt och införde även motion vilket hon hört skulle kunna hjälpa. I takt med att hon började må bättre kom också hennes självförtroende tillbaka. Att som Hjärnkollambassadör föreläsa om sina svårigheter hjälpte henne att komma över självstigmat och skammen inför sin diagnos.

Bristande kunskap om hur migration och trauma påverkar

I efterhand hade hon önskat en större förståelse från myndigheter och vården. När hennes psykiska ohälsa tvingade henne att ta en paus från studierna drogs studiemedlet in. Hon försökte förklara sin
situation för handläggaren på CSN som inte godtog psykisk ohälsa som orsak till sjukskrivning.
Inom vården upplevde hon inte att det fanns kunskap om hur migration och trauman påverkar en människans psykiska hälsa.

– Det är viktigt att förstå hela människans situation och vad den har varit med om. Att fråga om hur migrationen har påverkat patienten bör vara en del av utredningen. Det är också viktigt att inte utgå från fördomar och stereotyper när man träffar människor från ett annat land. Var ödmjuk inför alla människors olikheter.

Att få rätt diagnos och behandling i ett tidigt skede är avgörande för att kunna hantera livets utmaningar.

– Jag saknade konkreta metoder och hjälp som kunde ta mig ur mina svårigheter. Jag hade också önskat att få träffa andra som varit med om liknande saker för att slippa känna mig så ensam.