Raghad

Raghad hade en stökig uppväxt i Mosuol, i hemlandet Irak. Under hela barn- och ungdomen kämpade hon för att passa in och leva upp till omgivningens förväntningar. Hon blev hånad av familjens släkt och vänner, hade svårigheter i skolan och hamnade lätt i bråk med killkompisarna på gatan.

Mellan åren 2003–2011 var det krig i Irak och Raghads familj tvingades lämna landet. Första stoppet var Jordanien och då var Raghad 12 år. Här upplevde Raghad sin första panikångestattack.

Något hon kom att uppleva många gånger även senare i livet. När Raghad kom till det mytomspunna landet Sverige hoppades hon och familjen på en nystart. Men jämfört med vännerna som kom samtidigt tog det längre tid för Raghad att lära sig språket. Så småningom hoppade hon av gymnasiet.

Raghad försökte istället skaffa sig ett meningsfullt arbete men hennes psykiska mående blev med tiden allt sämre. Hon gifte sig och fick två barn men situationen hemma var tuff. Det var svårt att få ihop vardagen och Raghad kände sig i perioder värdelös, lat och otillräcklig, grät mycket och
fick ilskeutbrott. Barnen visade sig dessutom ha neuropsykiatriska diagnoser.

Raghad fick ryggskott, ont i nacken och lederna och sökte hjälp för det upprepade gånger utan att det blev bättre. Hon fick remiss till en sjukgymnast som märkte att hon hade en buktande kota i nacken. I tron om att kotan och hennes fysiskt ansträngande arbete var orsaken fick hon övningar och behandlingar som visade sig verkningslösa.

Lättnaden efter beskedet

Först när sjukgymnasten under ett möte berättade om hur stress och psykisk ohälsa kan ge spänningar och värk kopplade Raghad att det kan vara därför hon hade så ont i kroppen. Efter utredning hos psykiatrin konstaterades det att Raghad hade en depression och dessutom ADHD/ADD.

För Raghad blev det en stor lättnad att äntligen få en förklaring till sina svårigheter. Hon började långsamt må bättre när hon visste varför allt var som det var, och kunde hitta olika sätt att hantera besvären. En arbetsterapeut hjälpte henne med tyngdtäcke och att få ihop planeringen hemma.

Full av motivation letade Raghad vidare efter ett jobb som passade henne. Tack vare läkarutlåtande från arbetsterapeut och psykolog om vad hon klarade av och inte, kunde hon få bra stöd av Arbetsförmedlingen. Handläggaren var bra på att lyssna vilket fick Raghad att öppna sig och känna driv. Genom Arbetsförmedlingen fick hon bra vägledning, ekonomiskt stöd, möjlighet till praktik och att testa många olika typer av jobb samt hjälp med att anpassa arbetet så att det funkade för henne. Tack vare bra samverkan med vården kunde hon vara sjukskriven i kortare perioder mellan att hon testade olika arbetsplatser.

Idag mår Raghad bra och har inte längre ont i kroppen trots att den buktande disken finns kvar. Livet hemma fungerar bra och barnen anmärker på att hon inte längre är lika arg. Hon har ett arbete hon trivs med och får hjälp av psykiatrin. Raghad föreläser både om sin egen diagnos och om barnens neuropsykiatriska diagnoser.

Medskick till personal inom vård och myndighet:
  • Det var bra att vården gav mig så mycket information. De berättade om alla alternativ, vad för hjälp jag kan få med vilket problem, om mina diagnoser och rättigheter. Jag fick också jättebra hjälp av Arbetsförmedlingen.
  • Det var svårt att söka hjälp för psykisk ohälsa både på grund av stigma och språk. Man måste få en kompetent tolk som har erfarenhet av att tolka kring psykisk ohälsa och NPF i och med att vissa språk inte har ord för detta.
  • För vissa är det inte bara att börja jobba, vi är olika sårbara och behöver olika anpassningar.
  • Det är ansträngande att vara anhörig till barn med NPF och vissa är rädda för att barnen blir tagna om de säger att de inte orkar. Vård och myndigheter behöver förklara hur det går till och förmedla att de vill stötta just för att man ska orka.