Parvaneh

Parvaneh växte upp i ett arbetarhem i Iran med en dålig relation till sin mamma, men där pappans kärlek och stöttning byggde upp hennes självkänsla. Revolutionen i Iran blev en vändning då Parvaneh blev politiskt aktiv och så småningom även fängslad för sitt engagemang.

Parvaneh satt i fängelse i fyra år och tog sig igenom hemska upplevelser genom att jämföra med de som hade det ännu svårare. Straffet fortsatte när hon kom ut eftersom att hon med anledning av fängelset varken kunde få arbeta eller studera vidare. Parvaneh bodde hos sina föräldrar och kände sig som en stor belastning.

Hon gifte sig och under första graviditeten omkom tre av hennes familjemedlemmar i en bilolycka. Hon ville hjälpa sin pappa och de tre syskon som fanns kvar, men hennes man höll inte med. Osämjan ledde till att maken började misshandla henne. Enligt lagen hade hon inte rätt att skilja sig men kunde, tillsammans med sina två söner och familjen, efter 20 år bli fri från äktenskapet. 2007 fängslades hon återigen för sitt politiska engagemang och insåg att hon inte längre kunde bo kvar i Iran. 2011 bjöd en vän in den då 52-åriga Parvaneh till Sverige.

Sverige uppfattades som ett paradis i jämförelse med Iran, men etableringen blev haltande. Första tiden hade hon en mycket otrygg situation där hon var inneboende. Efter sex månader sökte hon asyl, men vågade inte gå till de asylboenden som fanns. Parvaneh flyttade in hos en man som hon till en början litade på, som senare utsatte henne för hot, våld och övergrepp. Hon försökte ta sig därifrån, men i brist på andra alternativ bodde Parvaneh kvar hos den våldsamma mannen tills hon via honom träffade en svensk kvinna som hon istället kunde bo hos.

Utsatthet i asylprocessen

Asylprocessen var svår och Parvaneh visste inte vad hon hade för rättigheter, och hon hade varken fått samhällsorientering eller språkintroduktion vilket gjorde det ännu svårare att förstå allt. Under möte med Migrationsverkets handläggare hade Parvaneh en tolk som översatte hennes historia fel och missade viktiga delar. Advokaten som skulle biträda henne fick hon träffa först när hon skulle på sin första intervju med Migrationsverket. Hon fick veta mycket senare att advokaten skulle ha kallat henne till ett möte och handlett henne i vilka dokument som var viktiga att visa upp som bevis.

Hoppet var den starkaste egenskap som hon fått av sin pappa. Hon tänkte att det skulle lösa sig när hon ansökte om asyl sin tredje gång. Migrationsverket trodde på hennes berättelse och att hon suttit fängslad för sitt politiska engagemang så sent som 2007, men bedömde ändå att hon kunde återvända utan risk.

När ytterligare ett avslag kom blev Parvaneh först chockad. Hon började gråta av insikten att hon måste flytta från sitt trygga boende för att polisen kunde söka upp henne där för utvisning. Parvaneh mådde så dåligt att hon sökte hjälp på sjukhuset flera gånger. Läkarna skrev ut medicin men gav varken information eller uppföljning. Hon visste inte heller vad hon kunde få för vård och känslan av att vara en belastning dröjde sig kvar från fängelsetiden.

Pappans ord gav kraft

Parvaneh hade inte längre någonstans att bo, men tackade nej till erbjudandet om boende hos två män då hon förstod vad de skulle kräva av henne. Efter en period av hemlöshet fick hon bo i vardagsrummet hos en iransk familj mot att hon hjälpte dem med hushållet. Hon mindes i mörka stunder sin pappas ord om att hon kunde klara allt och fortsatte kämpa. Parvaneh kom i kontakt med asylrörelsen som äntligen fick henne att känna sig viktig, och hon uttrycker det som att den räddade hennes liv.

Via asylrörelsen fick hon kontakt med aktivister och började studera på Kvinnofolkhögskolan och så småningom fick hon återigen ett tryggt boende i ett kollektiv som kom att bli hennes andra familj. När stabiliteten fanns började det dåliga måendet komma krypandes. Väntetiden på att återigen få söka asyl kändes omänskligt lång. Parvaneh ville träffa sina barn. Hon hade fortfarande inte fått möjlighet att bearbeta sina trauman. 2018 hittade hon en läkare som lyssnade, och som förstod att hon behövde psykoterapi. Hon hade sin första session i slutet av 2018 och även fast det var
jobbigt kände hon att hon nu kunde börja läka.

Idag är Parvanehs läge bättre, men hon känner sig fortfarande till viss del som en belastning. Hon väntar på besked från migrationsdomstolen och jobbar, men kan utan uppehållstillstånd inte ens registrera sig för Västtrafikkort och känner att hon knappt räknas som människa. Med sin kamp för mänskliga rättigheter har hon hittat mening i en kaotisk vardag och tar nu en dag i sänder. Via politiken träffade hon även sin nuvarande sambo som är en stor trygghet i hennes liv. Med styrkan och hoppet från sin barndom kämpar Parvaneh vidare.