Julius

När Julius var tre år fick han polio, vilket medförde en rörelsenedsättning som kraftigt påverkar hans gång. Med egen erfarenhet i ryggen engagerade han sig politiskt, och gjorde sig impopulär hos presidenten med sina regimkritiska åsikter.

Efter fängelse, tortyr och dödshot tvingades han 2010 att ta det svåra beslutet att lämna Kamerun. Flykten gick till Tunisien, men efter tre år fick han inte längre stanna där och satte siktet mot Europa och Sverige. På resan över havet var han en av 200 personer i en båt för 50. Mitt i natten knuffades en man ner i vattnet och Julius hörde honom om och om igen ropa på hjälp. Detta skulle komma att etsa sig fast i hans minne.

År 2015 kom Julius slutligen till Sverige och fick plats på ett asylboende. Där blev han anvisad till överslafen i en våningssäng. När han berättade att det var omöjligt för honom att klättra upp krävde personalen ett läkarintyg för att han skulle få en annan sovplats.

Även fast han kommit till trygga Sverige var traumat inte över. På asylboendet delade sex personer på ett litet rum och varje dag levde han med rädslan om att bli hemskickad till Kamerun och han visste inte om han skulle få stanna i Sverige.

Förutom att inte få anpassat stöd för sin funktionsnedsättning så började han uppleva flera psykiska symtom. Han fick flashbacks från båtresan och hörde rösten från mannen som skrek efter hjälp. Han kunde inte sova, kände ilska, nedstämdhet och fick overklighetskänslor. Julius förstod inte vad som hände med honom. Han gick igenom en hälsoundersökning för asylsökanden, men där screenade de enbart för fysiska sjukdomar och inte psykisk ohälsa.

Krockar i förväntningar på vården

Till slut fick han träffa en psykolog som konstaterade att han hade posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) som en följd av migrationsrelaterad stress och alla trauman. Julius hade förväntningar om att få medicin, men psykologen förklarade snabbt att han istället behövde samtalsterapi som dock inte hjälpte Julius. Han hittade därför andra strategier som fick honom att må bättre. Bland annat ägnade han sig åt kreativa aktiviteter och träffade nya vänner. Idag är Julius fältarbetare i Independent Living Institutes arvsfondsprojekt Disabled Refugees Welcome som hjälper andra flyktingar med funktionsnedsättningar.

Trots hjälpen från psykologen fanns det många hinder i mötet med vård och myndigheter som
Julius vill att professioner ska få ökad kunskap om:

  • Många kommer från ett land där man inte litar på staten. Ge personen tid till att känna tillit, låt personen tala till punkt, döm inte någon och var vänlig. Fråga om personen kan ta med sig någon de litar på till mötet.
  • I många afrikanska länder är staten ansvarig för personens vård. Det är därför viktigt att professioner informerar på personens hemspråk att personen själv måste söka vård och förklara var man hittar den.
  • Informationen måste anpassas och bli mer utförlig. Julius fick samhällsinformation vid endast ett tillfälle och information gavs sällan på hans hemspråk. Det kan behövas hjälp från någon som guidar en genom det svenska systemet.
  • Etableringsplanen bör vara individualiserad utifrån personens funktionssätt och omständigheter. Många behöver extra stöd med vård och boende även efter etableringstiden. Att ha tak över huvudet är grunden för att kunna må bättre.

Julius slutgiltiga råd är:

– Lär känna personens erfarenheter och historik. Det blir då lättare att ge rätt och anpassad hjälp.