Benjamin

Benjamin är tamil från Sri Lanka. När inbördeskriget började 1983 gick han fortfarande i skolan. Det hade varit relativt lugnt fram tills att en av Benjamins klasskamrater mördades. I och med att Benjamin haft visst samröre med samma politiska grupp som klasskamraten blev föräldrarna oroliga och sa åt honom att fly.

20 år gammal flydde han med båt till Indien. Han blev jagad och beskjuten av gränspolisen som till slut fångade honom och satte honom i flyktingläger i sex månader. När han väl kom ut spenderade han 1,5 hårda år i Indien innan han med hjälp av flyktingsmugglare kunde fly till Sverige via Ryssland.

Mitt i vintern 1991 landade Benjamin i Stockholm och sa att han ville söka asyl. Han kunde äntligen andas ut efter flera tuffa år. Efter ett halvår på flyktingförläggning utanför Motala fick han uppehållstillstånd och flyttade till Stockholm.

Det var en slitig och ensam tid i det nya främmande landet och Benjamin hade svårt att etablera sig. Han mådde mycket dåligt av sina tidigare erfarenheter men försökte trots det läsa SFI, men var tvungen att hoppa av. Efter tre år av kämpande hade han fått ett jobb han trivdes med, träffat några vänner och var inte lika ensam. Men Benjamin märkte hur han började må sämre och sämre. Han hörde röster som sa åt honom att göra olika saker och fick starka tvångstankar kopplat till detta. Flera gånger gick han till sjukhuset och vårdcentralen och sökte vård för sin tilltagande huvudvärk och sina tvångstankar, men den enda hjälp han erbjöds var akut och tillfällig.

Rättspsykiatrin blev vändningen

Många av Benjamins tvångstankar rörde sig kring att kontakta och närma sig kvinnor i sin närhet. På grund av rösterna började han trakassera flera av dem. Till slut gick vanföreställningarna så långt att han bröt sig in hos en av kvinnorna för att förgripa sig på henne och förstöra saker i hennes hem. Efter detta greps han av polis och dömdes till rättspsykiatrisk vård i ett år.

Under tiden inom rättspsykiatrin mådde Benjamin fruktansvärt dåligt, men det var också här det vände. På vårdavdelningen fick han hjälp med rätt mediciner, psykolog, bra rutiner och träning. Fast än han mådde dåligt så kämpade han på, och kom till slut ut 1997. Benjamin hade innan domen bott själv men märkte att detta gjorde tvångstankarna värre, och tog in några vänner som bodde hos och stöttade honom.

Vägen tillbaka till ett fungerade liv och ett bra mående var lång och krävde att han upprätthöll rutinerna från tiden i rättspsykiatrin. Han gifte sig så småningom med en väldigt stöttande kvinna, och insåg vikten av att stimulera hjärnan för att må bra. 2007 började Benjamin läsa SFI igen och kände äntligen hopp om att han skulle bli frisk.

Idag har han två barn som han träffar nästan varje dag. Han och frun har skilt sig men har bra kontakt och hon stöttar honom fortfarande. Han har gått vidare från den hemska perioden och beskriver nu sig själv som otroligt lycklig.