Hjärnkolls ambassadörer föreläser om sina erfarenheter av psykisk ohälsa både för personal och för andra som mår dåligt. Flera har erfarenhet både av invandring och av att söka vård. Här delar en av ambassadörerna med sig av sin berättelse.

Abdinassir

Abdinassir växte upp i Somalia och flyttade i tonåren till Kenya. Han kom till Sverige 2004, när han var 27 år gammal, och fick asyl efter två år.

Det gick snabbt för Abdinassir att lära sig svenska och snart läste han in gymnasiekompetens och studerade sen vidare på universitetet. På SFI träffade Abdinassir sin framtida fru, också från Somalia, och lyckan var stor när det visade sig att de väntade sitt första barn.

Den förstfödda Mohamod började förskolan. Efter en tid kom signaler från personalen att allt inte stod rätt till. Mohamod samspelade dåligt med andra barn och det var svårt att få kontakt med honom.

Abdinassir och hans fru ville inte acceptera att deras son var annorlunda. I deras kultur bedömer man inte heller inlärningskurvan från att barnet är så ungt så de tyckte det var konstigt att personalen tog upp det. De visste inte vad som var standard och inte i Sverige, och kände sig anklagade och utpekade när personalen ställde vissa frågor. Till slut gick de med på att Mohamod skulle utredas och fick remiss till BUP. Utredningen resulterade i att Mohamod fick diagnoserna intellektuell funktionsnedsättning, autism och ADHD.

Beskedet blev en stor sorg för Abdinassir och hans fru. De hade skapat sig en bild av Mohamods framtid och var måna om att han skulle få ett bättre liv än dem själva, men behövde nu ställa om. Både Abdinassir och hans fru hade vuxit upp i ett samhälle där en vanlig uppfattning var att psykisk sjukdom kunde växa bort eller försvinna om man var en bättre troende, och brottades med tankar kring det.

BUP tog inte hänsyn till deras kulturella förförståelse och var dåliga på att förmedla kunskap om sonens diagnoser på ett sätt som föräldrarna kunde ta till sig. De erbjöds inte heller något stöd som anhöriga utan allt fokus låg på barnet. Abdinassir fick istället söka och samla kunskap på egen hand så gott han kunde.

Skammen blev ett hinder

Pressen på Abdinassir var stor. Han pluggade, jobbade på fritidsgård, de fick ett barn till, hans fru hade svårt att acceptera sonens diagnoser och själv kände han skuld och skam när sonens beteende stack ut och folk tittade. Han blev allt tröttare, fick sparken från jobbet för att han var borta för mycket, vilket i sin tur skapade ekonomisk oro. Nu såg han inget ljus längre och gick in i en depression utan att egentligen veta vad det var.

Abdinassir visste inte att man kunde få vård för psykiska besvär utan kände stor skam. Han var van vid att en man i hans kultur skulle vara ”stark”, inte prata om känslor utan bita ihop och hålla fasaden uppe.

Först när han en dag kollapsade på en buss insåg han att han behöver hjälp, även om han då trodde att det var detsamma som att bli inlåst. I hans kultur saknade man ord för psykiatri, ångest och depression, och många hade uppfattningen att antingen är man ”normal” eller så är man galen.

Vårdcentralen remitterade honom till psykiatrin där han fick ett bra bemötande. Han erbjöds KBT och ett behandlingsprogram som heter ACT. Att få prata om sina psykiska svårigheter med andra i samma situation var en stor lättnad. Han lärde känna en svensk man i gruppen som också hade barn med NPF-diagnos och deras familjer började umgås.

På olika sätt har Abdinassir successivt börjat må bättre. Idag är han, vid sidan om sitt yrke, en efterfrågad föreläsare och hans berättelse har uppmärksammats i tidningar och radio. Sonen Mohamod har hunnit få sex syskon och har även kommit på att han vill bli artist.

Medskick till personal inom vård och myndighet:
  • Det är tufft att vara förälder till ett barn med NPF-diagnoser. Vi hade uppskattat om någon frågade hur vi mådde, pratade igenom processen och erbjöd oss stöd och information utifrån ett anhörigperspektiv.
  • Vi kunde tala språket tillräckligt bra, men hade behövt anpassad information utifrån vår bakgrund och kunskap om det svenska samhället. Det kan krävas att man avsätter mer tid till patienterna.
  • Det var inte lätt att veta att vi hade rätt till LSS och så vidare. Om man inte själv har möjlighet att ta reda på vilka rättigheter och möjligheter som finns riskerar man att diskrimineras. Kommunens handläggare borde informera bättre utifrån att alla inte har samma förkunskap om samhället.
  • Se människan bakom ärendet. Möt oss där vi står och i våra känslor och tankar.