Närbild av en leende kvinna i rödbrun jacka.

Kerstin Fjärrfors från Örebro är en av Hjärnkolls ambassadörer som föreläser om sina erfarenheter av psykisk ohälsa. Hon är anhörig till ett barn med psykisk ohälsa, och brinner för att vården ska bli bättre på att dra nytta av anhöriga för att få bättre resultat.

Kerstins äldsta dotter (hon har fyra barn), lever med bipolär sjukdom och adhd, och hon har vårdats inom psykiatrin en stor del av sitt vuxna liv. I perioder har hon varit inlagd i slutenvården och Kerstin har alltid funnits där som ett stöd. Oron och omsorgen om dottern har tagit mycket kraft.

Kerstin Fjärrfors har alltid varit navet i den stora familjen. Vid sidan om yrkeslivet, bland annat som lärare i vård och omsorg, har hon  också varit engagerad i kyrkoråd, även som ordförande, och i kommunpolitiken.

Vården saknar ett anhörigperspektiv

Något hon brinner för är att sjukvården ska bli bättre på att stötta anhöriga och se dem som resurser.

– Patienter får alltid vid inskrivning frågan ”Vill du ha sekretess?”. Jag tycker att läkaren istället borde fråga ”Vem vill du ha med som delaktig i vården?” Då skulle anhöriga bli del av vården på ett helt annat sätt. De flesta patienter vill ha någon de känner som stöd vid sin sida.

Kerstin reagerar också på att personalen på den avdelning där dottern vårdats under lång tid, aldrig någonsin frågade hur hon mådde, trots att hon hälsade på nästan varje dag.

Vad är hennes bästa tips till anhöriga?

– Sök dig till någon grupp. I Örebro finns till exempel ett Anhörigcentrum som fungerar bra. Anhöriga blir ofta medberoende och behöver hjälp och stöd.

Kerstin Fjärrfors föreläser gärna för personal inom vården såväl som för unga som utbildar sig till läkare eller socionomer. Dottern har godkänt att Kerstin delar med sig av hennes och familjens erfarenheter.

– Att föreläsa genom Hjärnkoll gör stor skillnad. Att höra någon berätta om egna erfarenheter är en svårslagen metod och ger kunskap som inte går att läsa sig till.

Egen erfarenhet av utmattning

Kerstin Fjärrfors föreläser också om sin egen utmattningsdepression, som kom efter många år då livet snurrat på i högt tempo med jobb, familj och politiska uppdrag. När kroppen till slut sa ifrån, visade sig symptom liknande de som uppstår när man drabbats av en stroke. I tre år var Kerstin sjukskriven, och hon har kvar minnesluckor från den svåra tiden. Hon hade dock turen att ha en förstående arbetsgivare och erbjöds bra stöd från företagshälsovård.

– I min föreläsning om utmattningsdepressionen och vägen tillbaka, nystas händelseförloppet upp bakåt i tiden. Hur kunde det bli så här? Vilka varningstecken fanns? Hur går man vidare för att inte trilla dit igen?

Kerstin Fjärrfors menar att det tar lika lång tid att komma tillbaka från en total utmattning som det gjorde att bli sjuk av den, vilket i hennes fall var flera år.  Än idag känner hon av sviter av utmattningen. Till exempel är hon mindre stresstålig och känner ibland panikångest. Men nu känner hon sig själv väl och ger akt på varningstecken.

Text och foto: Karin Haglind