Med självkänslan i botten, vikthetsen och desperationen av att känna sig värdig, blandad med applåderna och bekräftelsen av att prestera i sin idrott, blev det snabbt något han satte som identitet: han var idrottaren. Det var då han var älskad. Det var hans kall i livet.
Muhammad pratar öppet om ångest och i vilka former den kan komma. Han pratar även om hur den resulterade i ökad vikthets, hetsätning och bulimi.
Han pratar också om hopp – om hur han idag står på andra sidan och vad det var som hjälpte honom dit. Hur han blev vän med ”det lilla barnet” inom sig och vad han tycker behöver tänkas på av oss i samhället, gällande mental hälsa/ohälsa och ätstörningar.
