Hannah berättar om hur det har varit att växa upp med starka känslor och skam som eskalerat till att vänskaper, skolgång och drömmar för framtiden ersattes av en exponentiellt växande lista av diagnoser, inläggningar och behandlingar.
I sin föreläsning pekar Hannah ut ironin och motsägelserna i sina egna beteenden och tankemönster: hur hon velat vara med men istället undvikit, velat må bra men saboterat sina framsteg, och hennes övertygelse att hon aldrig skulle kunna få ett liv som var bra nog att leva.
Hon beskriver vägen till den vändpunkt som lett henne dit hon är idag, hur det hände även när hon och hennes omvärld aldrig hade kunnat tro det, och hur dumt det vore om hon faktiskt tagit livet av sig.
Genom sin berättelse vill hon visa andra det hon själv hade behövt se när hon var yngre, att man inte behöver skämmas över hur man mår, och att det inte bara kan bli bättre – men faktiskt bra nog.
